paulinapeltola

Flygplanssprit, förseningar, kineser och fel flygplats!

Då var de äntligen dags, klockan 04,45 vaknar ja av klockan...jag har somnat på soffan eftersom planen var att inte sova alls. Och de funka ganska bra, ja hade kanske sovit i 45 min när klockan väl ringde.

Resan började med att vi fick vända eftersom mats glömt sin plånbok, okej vi hade inte hunnit så långt så de gjorde väl inte så mkt.

Sov mestadels ner till Arlanda för att sedan släpa min väskor till incheckningen och växla pengar, jag var ute i god tid och stod först i kön till incheckningen, Ha de trodde ni inte om mig va!?

Av någon anledning så fick jag checka in min backpack som specialbagage, David och han som tog emot min väska vid specialdisken påstår att dom gör sånt med just backpacks och liknande, jag å andra sidan tror att de helt enkelt att dom på Qutarairways tyckte såg ut som en terrorist och att dom vela kolla min väska en extra gång.

På flyget ner till Doha satt jag jämte en tjej som hette maxim (fint namn) hon var på väg ner till Bangkok så jag fick sällskap en liten bit iaf, och någon timma av mina totalt 9 på Doha flygplats.

Dom säljer inte öl där, (suck, arabland) annars så hade ju det funkat bra som sällskap resten utav tiden.

Mitt flyg mellan Doha och manila var försenat. Såklart! Okej de var bara med 1 och ½ timma, men ja hade redan vart där så länge så de kändes som en evighet att bara sitta där och vänta. Jag käkade middagen på flyget och sen så somnade jag och sov nästan hela vägen ner till manila, vilket var superskönt.

När jag äntligen kom ner till manila fasade jag för immigration, de brukar vara äckligt mycket folk som ska stå på samma ställe på samma tidpunkt. Men icke de var bara glida fram till en disk och gå igenom, tack för den, jag hade redan brått som de var, fick vänta på väskan i en stund (smack, var tvungen att döda en mosquito) och sen

kasta mig in i en taxi för att ta mig till flygplatsen för inrikesflyg där Brian väntade som turistledare med ca 40 kineser.

Självklart så hade Aisan Esperit gjort nå galet så av någon anledning så hade dom delat på kineserna på två olika plan med 10 min mellanrum, och eftersom ja skulle smita med som turistledare nr 2 så hade ja inget val än att åka iväg själv med 20 kineser. Gör väl inget tänkte jag och hoppade in i det lilla propellerflyget. Flygresan till Caticlan tar ca 45 min men den här tog 1 och ½ timme. Förklaringen kom när vi skulle landa.

Dear passengers this is your captain speaking, please fasten your seatbelts we will in about ten minutes arrive in kalibo airport.

NEEEEJ! Säg va ? Kalibo ligger typ 2 timmar ifrån caticlan, vad är nu detta?

Frågar en flygvärdinna som förklarar att deras flygbolag har bara ett visst antal flygplan som får landa i caticlan på en dag, och ber så mycket om ursäkt för att dom inte talat om detta för oss i manila men dom har ordnat med buss som ska ta oss till caticlan.

Så jag och Brian har alltså på nå vis fått 20 kineser var, på olika orter.

Säger åt kineserna att bara ta de lugnt och hämta deras bagage medan ja skyndar på toaletten, propellerflyg har tydligen inte sådana. När ja kissat färdigt så blir det en blackout såklart, och mina kineser blir livrädda, men som tur e dröjer de bara ca 5 minuter innan strömmen e tillbaka.

(kan detta bli värre?)

Alla får sitt bagage och vi hoppar in i de två små bussar som står och väntar, i dom är det iaf aircon i så vi slipper dö av värmeslag.

 Jag får sitta längst fram med chauffören, och innan han ska åka iväg så sätter han igång Bon Jovi på högsta volym och gör korstecknet över bröstet och så gasar på uta bara fan och drar iväg i högsta möjliga fart som den stackars bussen klarar av, vilket är fort nog.

Herregud. vart ska detta sluta tänker jag. (nästa gång tar jag en vanlig jeepnie, dom stannar åtminstone emellan åt så man kan hämta andan.)

För er som inte vet så är vägen mellan kalibo och caticlan väldigt snirklig. Det liknar ungefär en slalombana som går upp och ner och man vet inte om det går åt höger eller vänster i nästa kurva.

Jag sneglar mot chauffören som gestikulerar och sjunger med till musiken som en rockstar och bestämmer mig för att göra korstecknet över bröstet jag med. Kineserna som alla har likadana tröjor på sig, gallskriker i princip i varje kurva. Tur att han spelade musiken så högt.

När vi är framme i caticlan efter en timme berättar chauffören som heter Pongo att han kört på rekordtid. Tacka fan för de, caticlan var typ helt dött och vi kommer till nästa problem. Sista båten ut till ön har redan gått.

Jag försöker så lugnt som möjligt förklara detta för mina kineser (som följer mig hack i häl), medans ja känner min egen panik växa, caticlan är ju typ de enda stället i filippinerna som inte har ett hotell.

Men jag får en ganska korkad ide om att samla ihop 100 pesos var från mina kineser och tar med dom runt "terminalen" till själva hamnen där alla båtarna ligger. Hittar två filippinare som ligger och sover i en utav båtarna som vanligtvis ska gå över till ön och sparkar upp dom. Och frågar snällt om dom kan köra över oss.

Och eftersom det egentligen är olagligt eftersom vi måste betala massa små avgifter i terminalen för att komma över till ön säger dom först nej, jag erbjuder dom 1000 pesos och tjatar lite till. Vet inte vart min ide kom ifrån men ja tänkte iaf att jag skulle börja med att föreslå hälften av de pengar jag samlat in. Och tur var väl de för dom tvekade ändå, trotts mina svarta 1000 pesos men när jag sen säger 2000 pesos är dom helt med på notorna. Och fort gick det och vi sitter äntligen i båten för den korta resan på 15 minuter över till ön Boracay.

När ja väl sitter i båten så börjar ja tänka på kommande problem, hur ska vi ta oss från hamnen till Kinesernas hotell, jag lär ju knappast ska få dom att gå. Men när ja väl kommer fram så står en orolig Brian där och funderar vart vi är någonstans och hur han ska kunna kontakta mig. Gissa om både han och ja blev glada. De dyker upp ungefär 15 triecykels som tar kineserna till deras hotell och mig till mitt "nya hem"

Äntligen fick ja duscha och packa upp mina saker. Och för att sen bli bjuden på en rejäl pizza på yellowcab av Brian! De var de minsta han kunde göra.

Så nu ligger jag i min extrem stora säng där man typ kan få plats 3st och ska snart slå igen ögonen för lite sömn.

PS. De första ja såg när ja öppnade skåpen under diskbänken va en stor kackerlacka, men vem bryr sig. Jag är ju äntligen framme. God Natt D.S.

PPS. Så Klockan 13.30 svensk tid var jag äntligen framme, alltså måndagen den 20 oktober klockan 13.30. och jag lämnade Storvik söndagen den 19 oktober klockan 05.10. De tog sin lilla stund och det vart krångligare än vad jag trodde men men, shit happens. DD.S.