paulinapeltola

Jag är kanske världens sämsta bloggare. men jag har en väldigt god förklaring till mitt dåliga bloggande. mitt tangentbord på min laptop kuka ur. och jag har inte kunna köpa ett nytt eftersom mina uttagskort blev stulna den 18 dec. det tog väääääldigt lång tid innan dom nya kom ner. i vilket fall så har jag nu fått låna Normeths tangentbord för dagen. så nu ska det bloggas.

Så om ni har dåligt med tid så föreslår jag att du slutar läsa NU!

Få se, Jo jag var på en liten roadtrip till Mindano med Rico och Ancho. En vecka med sjuhelvetes mycket sprit och party. Vårat mål för resan var The Magic Farm.
Farmen är 400 hektar och helt underbar. Dom odlar de mesta och det är en utav de äldsta farmar familjerna i filippinerna.

Dessvärre blev min plånbok stulen och jag trodde att jag skulle få stanna på farmen i all evighet. men mina snälla vänner här nere betala min flygbiljett hem osv så jag klara mig bra.

Kom tillbaka till Boracay den 20 dec, fyra dagar innan jul och stämmningen på ön var hög. Dom älskar julen, men jag kunde inte riktigt få in julkänslan utan nå snö. Och på julafton vakna jag upp med feber och migrän så jag fick gott stanna hemma när alla andra var på julmiddagen vi hade planerat.

Dan efter Juldagen mådde jag bättre så jag fick fira min jul då istället.

Nästa stora grejj NYÅR! Herregud, nyår här nere är som ingenting annat, folk blir som galna. Vi började med en nyårssupe hemma hos Mommy and Daddy! Vi är ett gäng vilsna ungar the lost kids in neverland, så mommy and daddy Jacks föräldrar fixar alltid mat vid större tillfällen. Mycket mycket trevligt.

sedan fira vi in 12 slaget utanför vår favoritbar Exitbar. WOW alla var på stranden vid det tillfället. Raketer och smällare överallt. sooo cooooool.

rammla väl i säng ungeför 8 på morgonen. tackar! vakna ex antal timmar senare, spydde som en gris och min feber var tillbaka. Tog mig ungefär 2 dagar att återhämta mig från nyårsafton.

tog de rätt lungt första veckan efter nyår. jobbade lite grann och började hänga ut mer i kiteshopen Hangin. Kitesurfing är inte så svårt för dom som kan det, men jag är nybörjare så jag kommer stå fast vid att det visst är svårt.

David kommer ner, den 10 jan 7 på morgonen går jag och möter honom. Och ingenting, fast det var han redan beredd på. Det funkade inte riktigt mellan oss, något saknades från min sida. Han är en bra kille men de gick bara inte.
Det här livet  är ett annat liv, ett som han inte riktigt är van vid eller ute efter.

i vilket fall som helst så spåra han ur totallt senare på kvällen när vi var på Jungel bar öppeningsfest. Han började skrika och jaga runt folk, ta på folk så jag och min kära vän connie drog han därifrån vilket fick han att spåra ur ännu mer, han försökte starta bråk med allt och alla, lyckligtvis var han på tok för full för att ens kunna stå upp. han försökte slå michell han slog mig två gånger och knuffa runt mig, han spotta connie i ansiktet. Red pirates ringde polisen. David fick spendera sin första natt i fängelse. KUL!

dom släppte han dagen efter så de var ju tur iaf, men han fick ta sitt pick och pack och flytta ut från mitt rum. Han e fortfarande kvar här på ön men han har träffat en lokal tjej som bor här på ön och hon underhåller säkert honom på bästa sätt.


Jag själv har inga som helst problem med detta eftersom jag typ har träffat någon med, det hela är ganska nytt men det känns bra så jag klagar inte.


Idag är det Save Bolabog day. Bolabog är stranden där alla kitesurfare hänger ut men miljön från vattnet är inte det bästa så klockan 8 imorse med en super jobbig baksmälla var vi alla ute och städade på stranden och gjorde fint.

just nu pågår det massa tävlingar för alla som vill och ikväll kommer det vara en fest och prisutdelning för dom och även stephans födelsedagsfest.

Imorgon åker jag på ännu en roadtrip till musik festivalen ati atihan, tusentals med djungeltrummor. Var där förra året men jag känner på mig att de här året kommer bli mycket mycket bättre.


Så mina vänner har inte så mycket mer att skriva för tillfället. ska ut och fotografera våra kitesurfare och dricka en öl tror jag. Livet är hemskt men kanske borde ansöka efter ett 7-4 jobb istället med fastanställning ?

Och johanna försök att höra av dig till mig på nå vis via telefon. jag vill verkligen vara här för dig nu när du inte mår bra.


Tjipp tjipp och massa kärlek från Boracay!

fy skäms Paulina eller ?

kanske inte för ja vet att ja inte hört av mig till alla på ett tag. men för att säga sannigen, i'm fucking busy!
nytt jobb, nya vänner, flytt. jag har fullt upp med att skriva mail till mamma så hon vet att ja lever.


men största ångesten går till Johanna, sant! för ja vet de mesta och de tar ont i hjärtat när ja inte är uppdaterad om vad de är som pågår. jag vill vara kvar, och ja vill att hon ska vara här med mig och på ett annat sätt vill ja vara hemma med henne. Johanna är min största kärlek utan tvekan, hon är den som sårade mig mest men hon är den som samtidigt bevisade mest att hon verkligen förtjänar en andra chans. Hon är en sann vän. och om hon känner likadant även fast hon blir sur när jag inte hör av mig till henne så vet jag (hoppas jag) att jag är hennes sanna vän med och hennes största kärlek.


Missförstå mig inte, Bettan, Sofie, Sanna, Carro, Madde jag saknar er med....låt oss bara säga att jag och johanna är bortskämda av varann :)

och faster P,  du vet att du är min rockstar.

All kärlek /Paulina

Sitter precis och funderar på mitt s.k förhållande, om man nu kan kalla de det, när det är tydligen helt öppet och fritt. Uppstår de någon slags konflikt så behöver man tydligen bara säga, "det visar sig" och några dagar senare är det som bortglömt. Kanske just för att ena parten befinner sig på andra halvan av jorden.

Och många gånger har jag känt dåligt samvete för det. Men gud vet ni va ? jag tänker inte längre ha det. Det är MIN resa / mitt nya hem för en lång tid. Och det beslutet tog jag långt innan du kom in i bilden. Så från och med nu ska jag göra allt för att inte hamna i en konflikt och de gäller alla som befinner sig på en annan kontinent eller i ett annat land. Jag tänker inte sitta här i solen och må dåligt för att jag väljer att göra något som jag vill eller mår bra av.

Jag är här och jag kommer stanna för ett tag, har du något att säga eller vill du verkligen verkligen förändra något så får du komma ner hit och säga det själv. Punkt!

En annan sak jag satt och fundera över....eller egentligen många. Men jag snoka precis runt på facebook, bland gamla sälen "vänner" / "bekanta" och insåg hur mycket jag egentligen saknar det riktiga säsongslivet. Nya vänner, ny människor, massa galna foton, som alltid kommer jaga dig var du än befinner dig :P nya kärlekar, gamla kärlekar. Ett förhållande som håller för livet eller bara för en säsong. Men guuuud så roligt vi hade. Man minns ju sällan de dåliga utan för det mesta bara det bra.

Många har nog, blivit dumpade, Dumpat. Varit hemligt kär i någon. Missuppfattat en vänskaplig gest ifrån det andra könet. Strulat med en nära vän. Hamnat i säng med en nära vän ?! Bråkat med bästa vännen. Men framförallt saknat. Jag saknar mina vänner nu. De som består men även dom som jag umgicks med / kände för många år sedan eller bara för någon månad sedan. Jag saknar mitt jobb, kära sympan och mina vänner där, men jag saknar även gamla arbetskamrater som dom på cindy. Och dom på Bolaget som Jimmy och lilla söta Fia. Mulligans och dess stamgäster och förr så tyckte jag saknad bara var jobbigt och smärtsamt. Nu saknar jag tänker tillbaka och ler.

Människor omkring dig skapar minnen, människor omkring dig kanske inte står vid din sida för alltid men ett del av ett minne gör det. Såvida du inte skaffar dig minnesförlust eller liknande.

Så mina tankar är ungefär desamma som hemma  (fast ja numera tänker allt på engelska, även drömmer på samma språk) trotts att jag befinner mig på andra sidan jorden. Livet må var annorlunda och kanske med något mindre bekvämlighet men helt galet lyxigt. Jag bor på en strand som är helt underbar. Det är galet roligt många kvällar och svartsjuka, konflikter mellan människor häromkring syns knappt bland alla leende ansikten jag möter varje dag.

Önskar att mina struliga, konstiga överkänsliga, konflikträdda, okonflikträdda vänner vore här för att se en liten bit av den sk tredje världen. Bara för att få dem att se vilken lyx och glamour de lever i. men vem är jag att döma. Alla blir vi bortskämda vid någon punkt och helt säkert kommer jag att gnälla när jag kommer hem. Kanske just över att maten i "mässen" på båten är äcklig eller att konsum inte hade någon rökt skinka.

Bortskämda blir vi allihopa vid något tillfälle, de vi borde lära oss är väl kanske att ta vara på just det tillfället lite bättre och njuta av det mer.

Det är inte varje dag man blir bortskämd. Eller, så är det just det vi blir, av familj vänner, främlingar. Gränslös kärlek, främmande leenden, varma sängar, Glada hälsningar, jobb att tjäna pengar på, socialbidrag, övrigt stöd från samhället i skandinavien, kostnads fritt universitet, vänner som lyssnar, folk som ger servitriser dricks, ljuva sommarkvällar, stjärnklara vinternätter, men vi är helt enkelt FÖR bortskämda för att se det, eller för att uppskatta det. Jag säger inte att folk är otacksamma, jag säger bara att folk borde visa mer tacksamhet.

Men det är som sagt bara min åsikt men det är min blogg så jag lämnar vilken åsikt jag vill.

och såklart, Tack till vänner, ovänner, familj och sånt. Otroligt tacksam för allt ni lär mig varje dag.

Johanna, min Fru och min största kärlek, i med och motgångar ;)

10 dagar av min vistelse har nu gått, ungefär som ett normalt arbetspass på båten, fast utan nolltoleransen.

Mycket har hänt under dom här tio dagarna,


 - Båttur med Kinesiska studenter, Maffi, Brian och chill. Red pirates. Kalla öl, solnedgång, storm och tillsist vindstilla.

 - Grillfest på red pirates. Mycket lyckat.

 - Lunch på takbaren Craftys och Tuppfäktning med vinst.

 - Tripp till "fast landet" och ett besök i fladdermusgrottan.

 - 3 böcker avslutade

 - 8 riktigt bra utgångar avslutade och botade från elaka bakfyllor. (inte för min del dock, ja blir inte direkt bakfull)

 
Har varit dålig på att uppdatera men jag börjar på nå vis komma in i livet här nu, så de känns som om dagarna flyter ihop och att de inte direkt händer nå annorlunda.

Halloween är typ as stort här, dom börjar dan före (imorgon) och fortsätter fram till söndag morgon, tills solen har gått upp. vissa i samma kostym utan att gå och lägga sig. Sjukt.

jag har inte kommit fram till vad jag ska vara på halloween ännu, och jag måste föreställa nått som går att ta fram enkelt och med hjälp av "vanliga" kläder!!

så har ni några tips så välkommnas det.

Idag vaknade jag som vanligt klockan 7 på morgonen, samma sak varje morgon, först trodde jag att de berodde på strömavbrottet eftersom de inte blir nå mer luft i rummet då. men nu lider vi inte av strömavbrottet nå mer :) perfekt, min internetuppkoppling är fixad så allt flyter på. väntar bara på en rastlös och tråkig dag (när nu de sker) så ja kan ta mig tid att ladda upp alla 700 bilder ja tagit. uppkopplingen här på Boracay är som våra 56 k modem vi satt på innan. så de gäller att ha tålamod när de kommer till bilder. it's taking forever.

seriöst ja tar så sjukt mycket bilder.

fast just nu sitter jag i Diveshopen (dykshoppen) där ja börjat jobba, pratar med folk, planerar in dagens dykschema för alla olika instruktörer och så. Och på kvällarna så sitter vi massa folk och dricker öl och pratar, jag ska mest bara se till så att folk har trevligt och har nå kallt att dricka. Ha vem som helst kan ju göra det nästan.


nu har ja skrivt en massa skit men ingenting viktigt egentligen.


JOHANNA, du skulle passa perfekt in på den här ön, även fast du skulle löpa stor risk för alkoholförgiftning men du skulle stormtrivas och människorna här skulle älska dig. Saknar dig sweetie!

Fredagen den 24 oktober

Puuuhh de är så varmt så ja kan dö. (och säg inte att jag inte får klaga, men det är faktiskt det människor gör, ja vet att de är kallt där hemma och allt sånt, men alla gnäller alltid ändå.) Vi är utan ström på dagarna, dom håller på att fixa och byta elledningar över hela ön, så ungefär klockan 9 på morgonen slår dom av strömmen, den kommer på igen lagom till solnedgången vid fem. vilket gör så att man inte har någon Aircon att svalka sig i, när det blir dagar som denna, helt vindstilla och gassande sol.

Idag har jag i princip inte gjort någonting alls. Jag har haft jordens mensvärk vilket är ett pain in the ass, även fast man befinner sig på vackra Boracay. När mensvärken väl släppt lite så vandra ja bort mot D´mall för att inhandla lite painkillers, bra skit. Värken var borta på 10 minuter. Jag inhandlade även idag ett eget snorkelsett. Som förövrigt får mig att likna en blå groda, kanske borde jag införskaffa mig en blå bikini med, som pricken över i.

Igår kom Brian och Maffi tillbaka från vart dom nu hade vart någonstans. Vilket slutade i en utgång, jag träffade på ett blandat gäng med både såna som bodde här på ön och semestrade, så vi började dricka Jack och cola, innan de gick upp för mig att baren faktiskt hade Jameson med, så ja bytte rätt snabbt. Vilket fick en skotte att tappa hakan. Han tyckte jag gjorde ett brott mot den skotska whiskey tillverkningen. Ha så länge de är gott svara jag glatt.

Jim en utav dom som tillhörde de här gänget, har ett hotell här på ön, eller två. Plus en stor båt. Som vi ska ut och åka med imorgon, Måste kanske skaffa min blåa bikini innan dess så jag kan leka blå groda.

I vilket fall som helst så fixa jag mig ett "jobb" hos honom. Jag vet inte riktigt än vad jag ska göra, eller jag minns med andra ord inte riktigt. Men de blir nog bra, kommer säkert inte att tjäna speciellt mycket men jag träffar ju massor med nytt folk och jag får någonting att göra några dagar i veckan.

Har nu vart här i fem dagar och än så länge har jag inga planer på att flyga hem. J

Dagarna har gått rätt sakta men jag går upp varje morgon och tar en simtur, sen käkar jag frukost. Ligger på stranden en stund. Pratar med lite folk. Går och handlar lite små saker, lagar lunch. Går ner och simmar lite till, ligger på stranden. Går hem, donar lite, läser rätt mycket. Dricker banan milkshake. Mums va gott det är och totalt beroendeframkallade och svalkande såklart.

Ikväll blir det lugnt och skönt, eftersom vi var ut igår, gänget var säkert uppe till solen gick upp men jag gick till Andoks och tog två grillspett och landa i sängen vid 2 tiden ungefär.

Jag har världens sötaste hyresvärd Vicky, dom städar och bäddar rent på mitt rum var tredje dag, kommer alltid och kollar så jag mår bra och om jag behöver någonting.

Dom fixar så att jag får dricksvatten levererat till mig, för bara 80 pesos, hela tio liter. De räcker ju as länge för mig så jag är nöjd. Har även en jättesöt granne, eller egentligen är dom två, hennes kille är engelsman och jobbar som giss vad, dykinstruktör här på ön.

Hon är filipino och väldigt hjälpsam och rolig. Jag hjälpte henne att fylla i ansökan om visum igår, hon e lite så där härligt galet knäpp. Men det är bara bra.

Hon har även fixat så att jag får hjälpa till på Barnhemmet här på söndagar, jag ska hjälpa till att laga mat och busa med barnen och försöka lära dom lite mer vardaglig engelska än den dom läser i skolan. Blir nog roligt.

Neeej nu ska jag laga middag och en kila ner till Red pirates en sväng och surra lite.

Flygplanssprit, förseningar, kineser och fel flygplats!

Då var de äntligen dags, klockan 04,45 vaknar ja av klockan...jag har somnat på soffan eftersom planen var att inte sova alls. Och de funka ganska bra, ja hade kanske sovit i 45 min när klockan väl ringde.

Resan började med att vi fick vända eftersom mats glömt sin plånbok, okej vi hade inte hunnit så långt så de gjorde väl inte så mkt.

Sov mestadels ner till Arlanda för att sedan släpa min väskor till incheckningen och växla pengar, jag var ute i god tid och stod först i kön till incheckningen, Ha de trodde ni inte om mig va!?

Av någon anledning så fick jag checka in min backpack som specialbagage, David och han som tog emot min väska vid specialdisken påstår att dom gör sånt med just backpacks och liknande, jag å andra sidan tror att de helt enkelt att dom på Qutarairways tyckte såg ut som en terrorist och att dom vela kolla min väska en extra gång.

På flyget ner till Doha satt jag jämte en tjej som hette maxim (fint namn) hon var på väg ner till Bangkok så jag fick sällskap en liten bit iaf, och någon timma av mina totalt 9 på Doha flygplats.

Dom säljer inte öl där, (suck, arabland) annars så hade ju det funkat bra som sällskap resten utav tiden.

Mitt flyg mellan Doha och manila var försenat. Såklart! Okej de var bara med 1 och ½ timma, men ja hade redan vart där så länge så de kändes som en evighet att bara sitta där och vänta. Jag käkade middagen på flyget och sen så somnade jag och sov nästan hela vägen ner till manila, vilket var superskönt.

När jag äntligen kom ner till manila fasade jag för immigration, de brukar vara äckligt mycket folk som ska stå på samma ställe på samma tidpunkt. Men icke de var bara glida fram till en disk och gå igenom, tack för den, jag hade redan brått som de var, fick vänta på väskan i en stund (smack, var tvungen att döda en mosquito) och sen

kasta mig in i en taxi för att ta mig till flygplatsen för inrikesflyg där Brian väntade som turistledare med ca 40 kineser.

Självklart så hade Aisan Esperit gjort nå galet så av någon anledning så hade dom delat på kineserna på två olika plan med 10 min mellanrum, och eftersom ja skulle smita med som turistledare nr 2 så hade ja inget val än att åka iväg själv med 20 kineser. Gör väl inget tänkte jag och hoppade in i det lilla propellerflyget. Flygresan till Caticlan tar ca 45 min men den här tog 1 och ½ timme. Förklaringen kom när vi skulle landa.

Dear passengers this is your captain speaking, please fasten your seatbelts we will in about ten minutes arrive in kalibo airport.

NEEEEJ! Säg va ? Kalibo ligger typ 2 timmar ifrån caticlan, vad är nu detta?

Frågar en flygvärdinna som förklarar att deras flygbolag har bara ett visst antal flygplan som får landa i caticlan på en dag, och ber så mycket om ursäkt för att dom inte talat om detta för oss i manila men dom har ordnat med buss som ska ta oss till caticlan.

Så jag och Brian har alltså på nå vis fått 20 kineser var, på olika orter.

Säger åt kineserna att bara ta de lugnt och hämta deras bagage medan ja skyndar på toaletten, propellerflyg har tydligen inte sådana. När ja kissat färdigt så blir det en blackout såklart, och mina kineser blir livrädda, men som tur e dröjer de bara ca 5 minuter innan strömmen e tillbaka.

(kan detta bli värre?)

Alla får sitt bagage och vi hoppar in i de två små bussar som står och väntar, i dom är det iaf aircon i så vi slipper dö av värmeslag.

 Jag får sitta längst fram med chauffören, och innan han ska åka iväg så sätter han igång Bon Jovi på högsta volym och gör korstecknet över bröstet och så gasar på uta bara fan och drar iväg i högsta möjliga fart som den stackars bussen klarar av, vilket är fort nog.

Herregud. vart ska detta sluta tänker jag. (nästa gång tar jag en vanlig jeepnie, dom stannar åtminstone emellan åt så man kan hämta andan.)

För er som inte vet så är vägen mellan kalibo och caticlan väldigt snirklig. Det liknar ungefär en slalombana som går upp och ner och man vet inte om det går åt höger eller vänster i nästa kurva.

Jag sneglar mot chauffören som gestikulerar och sjunger med till musiken som en rockstar och bestämmer mig för att göra korstecknet över bröstet jag med. Kineserna som alla har likadana tröjor på sig, gallskriker i princip i varje kurva. Tur att han spelade musiken så högt.

När vi är framme i caticlan efter en timme berättar chauffören som heter Pongo att han kört på rekordtid. Tacka fan för de, caticlan var typ helt dött och vi kommer till nästa problem. Sista båten ut till ön har redan gått.

Jag försöker så lugnt som möjligt förklara detta för mina kineser (som följer mig hack i häl), medans ja känner min egen panik växa, caticlan är ju typ de enda stället i filippinerna som inte har ett hotell.

Men jag får en ganska korkad ide om att samla ihop 100 pesos var från mina kineser och tar med dom runt "terminalen" till själva hamnen där alla båtarna ligger. Hittar två filippinare som ligger och sover i en utav båtarna som vanligtvis ska gå över till ön och sparkar upp dom. Och frågar snällt om dom kan köra över oss.

Och eftersom det egentligen är olagligt eftersom vi måste betala massa små avgifter i terminalen för att komma över till ön säger dom först nej, jag erbjuder dom 1000 pesos och tjatar lite till. Vet inte vart min ide kom ifrån men ja tänkte iaf att jag skulle börja med att föreslå hälften av de pengar jag samlat in. Och tur var väl de för dom tvekade ändå, trotts mina svarta 1000 pesos men när jag sen säger 2000 pesos är dom helt med på notorna. Och fort gick det och vi sitter äntligen i båten för den korta resan på 15 minuter över till ön Boracay.

När ja väl sitter i båten så börjar ja tänka på kommande problem, hur ska vi ta oss från hamnen till Kinesernas hotell, jag lär ju knappast ska få dom att gå. Men när ja väl kommer fram så står en orolig Brian där och funderar vart vi är någonstans och hur han ska kunna kontakta mig. Gissa om både han och ja blev glada. De dyker upp ungefär 15 triecykels som tar kineserna till deras hotell och mig till mitt "nya hem"

Äntligen fick ja duscha och packa upp mina saker. Och för att sen bli bjuden på en rejäl pizza på yellowcab av Brian! De var de minsta han kunde göra.

Så nu ligger jag i min extrem stora säng där man typ kan få plats 3st och ska snart slå igen ögonen för lite sömn.

PS. De första ja såg när ja öppnade skåpen under diskbänken va en stor kackerlacka, men vem bryr sig. Jag är ju äntligen framme. God Natt D.S.

PPS. Så Klockan 13.30 svensk tid var jag äntligen framme, alltså måndagen den 20 oktober klockan 13.30. och jag lämnade Storvik söndagen den 19 oktober klockan 05.10. De tog sin lilla stund och det vart krångligare än vad jag trodde men men, shit happens. DD.S.